Hans och Greta

Vid kanten av en stor och mörk skog bodde en gång en fattig vedhuggare med sin hustru och sina två barn. Pojken hette Hans och flickan hette Greta. De hade aldrig särskilt mycket att äta, och när stor svält drog över landet kunde mannen inte längre skaffa ens dagligt bröd. En kväll, när han låg sömnlös i sin säng, vände han sig oroligt och suckade djupt. 'Hur ska det gå för oss?' viskade han till sin hustru. 'Hur ska vi mätta våra stackars barn när vi inte har något ens åt oss själva?'

'Du, hör på,' sa hustrun. 'I morgon bittida tar vi med oss barnen längst in i skogen där den är som tätast. Vi gör upp en eld åt dem och ger var och en sin sista bit bröd. Sedan går vi till vårt arbete och låter dem stanna kvar. De hittar aldrig hem igen, och så är vi av med dem.' 'Nej, hustru,' sa mannen, 'det gör jag inte. Hur ska jag stå ut med att lämna mina barn ensamma i skogen, där vilda djur snart kommer och sliter dem i stycken?' Men hustrun grälade och tjatade tills han till sist gav efter, även om han var tung om hjärtat.

Hans och Greta hade också legat vakna av hunger och hört vartenda ord. Greta grät bittert och viskade: 'Nu är det slut med oss, Hans.' 'Var inte rädd, lillasyster,' sa Hans, 'jag ska nog hitta på något.' Och när de gamla hade somnat, klädde Hans på sig sin lilla rock, smög ut genom dörren och stod stilla på trappan. Månen sken klart, och de vita småstenarna framför huset glimmade som silvermynt. Hans böjde sig ner och fyllde hela sin ficka med dem. Sedan smög han in igen och sa till Greta: 'Sov lugnt, lilla syster. Den gode Guden överger oss inte.' Och så somnade de båda.

Tidigt i gryningen, innan solen ens hade gått upp, väckte hustrun barnen. 'Upp med er, lättingar! Vi ska in i skogen och hämta ved.' Hon gav var och en en liten brödbit och sa: 'Det här är till middagen, men ät inte upp det innan dess, för något annat får ni inte.' Greta stoppade brödet under sitt förkläde, för Hans hade redan fickan full av småsten. Sedan gick de tillsammans iväg mot skogen. Då och då stannade Hans till och tittade tillbaka mot huset. 'Hans, vad står du och stirrar på?' frågade fadern. 'Jag tittar på min lilla vita katt som sitter på taket och vill säga adjö,' svarade Hans. Men i hemlighet släppte han en liten sten på vägen, en efter en.