Hanuman bär berget

Långt borta, på en grön ö som hette Lanka, hade dagens strider äntligen tystnat. Stjärnorna tändes en efter en över det stilla havet, och vinden bar med sig dofter av salt, jasmin och svalkande blommor från trädgårdarna. Prins Rama satt på en låg sten vid stranden, med sin lillebror Lakshmana försiktigt vilande i sitt knä. Bredvid dem stod den modiga apan Hanuman, alldeles tyst, med händerna knäppta över sitt hjärta. Allt var stilla nu, så stilla att man kunde höra de små vågorna räkna sina egna skum. Men Rama vågade knappt andas, för han var rädd att till och med ett djupt andetag skulle väcka något ont igen.

Lakshmana hade kämpat tappert hela den långa dagen, men en pil från den listige trollkarlen Meghanada hade träffat honom. Nu låg han alldeles tyst i Ramas knä, och hans andetag var lika små och lätta som fjäderdun som faller. Rama strök honom mjukt över pannan, först en gång, sedan en gång till. 'Vakna, lillebror,' viskade han. 'Du behöver inte göra något. Bara vakna.' Men Lakshmana sov en sömn som var tyngre än vanlig sömn, och vinden bar bara med sig hans namn vidare ut över det mörka havet, som om vågorna också ville att han skulle öppna ögonen igen.

Då kom den vise gamle läkaren Sushena fram ur skuggorna under palmerna. Hans skägg var långt och vitt som månbelyst snö, och hans röst var lugn som en lampa som brinner stilla. Han satte sig på huk bredvid Lakshmana, lade ena handen mot hans bröst och lyssnade en lång, lång stund. Sedan rätade han på ryggen och sa: 'Det finns en ört som kan väcka honom. Den växer bara på ett enda berg, högt uppe i Himalaya, där snön möter himlen och morgondimman vilar i klyftorna. Men någon måste hämta den innan natten är slut, för annars sover Lakshmana för djupt för att hitta hem.'

Rama såg upp mot stjärnorna. Vägen till Himalaya var ofantligt lång, längre än många hundra dagars vandring för en vanlig människa, och natten hade redan ätit upp en bit av sina egna timmar. Han vände sin blick mot Hanuman, och Hanuman log sitt lugna, varma leende, det som alltid fick människor att känna sig trygga. 'Käre vän,' sa Rama, och rösten skakade en aning, 'bara du kan flyga så långt och så snabbt. Vill du hjälpa min lillebror?' Hanuman bugade djupt, så pass att hans panna nästan rörde sanden. 'Innan månen står som högst,' lovade han stilla, 'är jag tillbaka. Det lovar jag dig, Rama, vid hela mitt hjärta.'