Kompassen i den ihåliga eken

Sent en eftermiddag, när skuggorna började bli långa över gräset, satt mormor i sin köksstol och berättade om en mässingskompass hon tappat när hon var en liten flicka. Hennes ögon glittrade lite när hon nämnde den, som om kompassen fortfarande pekade någonstans inom henne. Astrid, som var tolv år, lyssnade noga. Hennes lillebror Bo, som var sju, höll andan. 'Var tappade du den, mormor?' frågade Astrid till slut. Mormor tittade ut genom fönstret mot skogen och log. 'I den ihåliga eken,' sa hon. 'Men det var länge sedan. Den finns säkert inte kvar.'

Astrid och Bo bytte en blick. Den blicken behövde inga ord. När mormor hade somnat i fåtöljen drog de på sig sina kängor, knöt jackorna tätt och tog en liten ficklampa, ett äpple och en kniv med träskaft som pappa hade gett Astrid. 'Vi går bara till eken,' viskade Astrid, 'och hem igen innan stjärnorna kommer fram.' Bo nickade allvarligt, som om han hade ett mycket viktigt uppdrag. Skogen började precis bortom mormors äppelträd. En stig slingrade sig in mellan björkarna, och därifrån visste de att eken stod någonstans djupt inne där mossan var tjockast.

Stigen var mjuk under kängorna och luktade av regn och kåda. Bo gick först och pekade på allt han såg: en gul svamp, ett spår efter ett rådjur, ett spindelnät som hängde som ett halsband mellan två grenar. Astrid lät honom gå först, för hon visste att skogen kändes mindre stor om man fick peka på den. Efter en stund kom de fram till en bäck. Den var inte djup, men den var bred, och vattnet kluckade lågt mellan stenarna. Tvärs över bäcken låg en mossig liten bro av trä, så gammal att mossan hade vuxit över räcket.

'Tror du den bär?' viskade Bo. Astrid lade en hand på räcket och kände efter. Träet var fuktigt men fast. 'Den har stått här länge,' sa hon. 'Den klarar oss.' De gick över, ett steg i taget, och bron suckade lite under dem som om den vaknade. Mitt på bron stannade Bo och tittade ner i vattnet. En liten silverfärgad fisk darrade förbi och försvann under en sten. 'Hej,' viskade Bo till fisken. Astrid log. På andra sidan bron kände skogen genast lite annorlunda ut, mer hemlig, som ett rum man precis hade klivit in i.