Kintaro och björnungen

Högt uppe på berget Ashigara, där cederträden stod täta och mossan var mjuk som en grön filt, bodde en pojke som hette Kintaro. Hans hår var långt och svart, och han bar en röd haragake, en liten hakelapp av tyg som band om magen. Folk i dalen kallade honom Gyllene Pojken, för han var stark och varm som solen själv.

Kintaro hade vuxit upp ensam i skogen med sin mamma, och bergets djur hade blivit hans bästa vänner. Hjorten med de mjuka ögonen kom när han ropade. Aporna svingade ner från grenarna. Hararna hoppade fram ur ormbunkarna. Och björnen, stor och lurvig, lät honom klappa pälsen som om han vore en kudde.

En morgon, när dimman ännu låg som ett mjukt täcke över skogen, gick Kintaro längs bäcken med sin lilla yxa över axeln. Han skulle hämta kastanjer åt sin mamma. Då hörde han ett litet ljud bakom en sten. Det lät som någon som snyftade, alldeles tyst.

Kintaro lade ned yxan och tittade försiktigt bakom stenen. Där satt en björnunge, så liten att han fick plats mellan två ormbunkar. Pälsen var brun och rufsig, och i ögonen glittrade tårar. Han hade ett kastanjeskal fastnat på tassen och visste inte hur han skulle få loss det.

'Var inte rädd,' sa Kintaro mjukt och satte sig på huk. 'Jag heter Kintaro. Får jag hjälpa dig?' Björnungen blinkade. Han hade aldrig sett en pojke förut, men rösten lät snäll, så han räckte fram tassen. Med försiktiga fingrar lirkade Kintaro bort det taggiga skalet. Björnungen drog in tassen och slickade den.

'Var är din mamma?' frågade Kintaro. Björnungen tittade åt alla håll och såg plötsligt mycket liten ut. Han pep ett tunt litet pip. Kintaro förstod. Han kunde djurens språk, för han hade lyssnat på dem hela sitt liv. 'Du har gått vilse,' sa han. 'Det är ingen fara. Vi hittar henne tillsammans.'

Kintaro öppnade sin lilla korg och tog fram en kastanj han redan hade plockat. Han knäckte den med fingrarna, för han var stark som tio pojkar, och delade köttet med björnungen. Den lilla björnen tuggade långsamt och blundade av välbehag. När han var färdig putsade han sin nos mot Kintaros knä.