Kajaken på stjärnornas flod

Vid kanten av en stilla skogssjö låg en liten träkajak. Hon hette Lillan. Hennes trä var ljust och slätt, och hennes näsa pekade mot vattnet. På dagen sov Lillan i vassen. På natten lyssnade hon på sjön. Den här natten var himlen klar och full av stjärnor.

Lillan tittade ner i vattnet. Där låg stjärnorna också, alldeles stilla. En, två, tre, så många man kan räkna. Sjön var som en spegel. Den var som en himmel under en himmel. Lillan tyckte att det var det finaste hon hade sett. Hon låg helt tyst och bara tittade.

Då hände något underligt. Vattnet började röra sig, fast det inte blåste. Stjärnorna i sjön började driva. De gled sakta, sakta, som löv på en mjuk å. Sjön var inte längre en sjö. Den var en flod. En tyst flod gjord av stjärnor. Lillan kände hur vattnet lyfte henne.

På Lillans näsa satte sig en liten nattfjäril. Han var grå och mjuk, med vingar som dun. 'Får jag följa med?' viskade fjärilen. 'Ja', svarade Lillan utan ord. Fjärilen fällde ihop vingarna och blev alldeles stilla. Floden förde dem sakta framåt. Skogen viskade godnatt bakom dem. Vassen vinkade adjö. Resan hade börjat.

Floden steg sakta uppåt. Lillan märkte det knappt. Vattnet bara lutade lite, som en mjuk backe man kan glida nedför, fast åt rätt håll. Snart var skogen långt nere. Husen i byn var små som leksaker. Lillan såg sin egen sjö som en liten silverdroppe. Hon var på väg upp till himlen.

Den första hon mötte var en stor björn. Han var gjord helt av stjärnor. Han gick långsamt över himlen, en tass i taget. Björnen tittade på Lillan med snälla ögon. 'Resa väl', mumlade han. 'Tack', viskade Lillan tillbaka. Sedan gled hon förbi, lugnt och stilla. Björnen fortsatte sin långa promenad.

Längre fram låg en lång, sömnig drake. Hon var slingrande som en flod själv. Hennes fjäll glittrade i tusen färger. När Lillan kom nära öppnade draken ett öga. Hon andades ut en liten sky av stjärndamm. 'Hallå där, lilla båt', sa draken vänligt. Sedan slöt hon ögat igen. Hon sov vidare.