Spegeln som bara visade vänlighet

I en liten stad mellan kullarna, där taken var röda och skorstenarna alltid rykte lite om morgnarna, fanns det en gammal brunn på torget. Brunnen var av sten och hade stått där så länge att ingen längre mindes vem som byggt den. En kväll, när himlen var rosa och fladdermössen började sina mjuka cirklar, kom en gammal man gående över torget. Hans kappa var lappad och hans skor var dammiga, men ögonen var lugna som en stilla sjö. Han hette Orvar, och han hade varit trollkarl en gång i tiden. Nu var han bara trött.

Orvar gick fram till brunnen och satte sig på dess kant. Ur sin innerficka tog han fram något litet och insvept i blå sammet. Det var en spegel, oval, knappast större än hans handflata, med en ram av silver så tunn att den såg ut som ett spindelnät. Han höll upp den mot kvällsljuset och log lite, som om han och spegeln kände varandra mycket väl. 'Du har tjänat mig länge', sa han mjukt. 'Nu får du tjäna någon annan.' Sedan tryckte han försiktigt in spegeln i en springa i brunnsstenen, där den glittrade till och satt fast som om stenen alltid hade väntat på den.

När spegeln väl satt på plats reste sig Orvar långsamt. Han borstade lite damm från sin kappa och såg upp på himlen, där den första stjärnan just hade tänts. 'Spegel', sa han stilla, 'du visar bara det som är vänligt. Inget annat. Det är min sista gåva.' Han nickade en gång till brunnen, som man nickar till en gammal vän, och gick sedan iväg över torget. Hans steg var långsamma men säkra. När han försvann runt hörnet vid bagaren tycktes luften själv andas ut, som om något stort just hade blivit avklarat.

Nästa morgon var torget fullt av folk. Bagaren bar ut sina nybakade limpor, fiskhandlaren ställde fram sina körvar, och barnen sprang förbi med kinder röda av morgonluften. Ingen visste ännu vad som hade hänt vid brunnen. Det var en kvinna som hette Greta som först fick syn på spegeln. Hon hade gått dit för att hämta vatten. När hon böjde sig fram för att vrida på spaken, glimmade något till bredvid henne. Hon lade ifrån sig hinken och tittade efter. Och där, i stenen, satt en liten oval spegel som hon säkert hade gått förbi tusen gånger förr.