Momotaro, persikobarnet

För länge, länge sedan, i ett litet hus vid foten av de gröna kullarna i Japan, bodde en gammal man och en gammal kvinna. De var fattiga bönder och fick arbeta hårt varje dag för att tjäna sitt ris. Den gamle mannen gick varje morgon ut för att slå gräs åt grannarna, och den gamla kvinnan stannade hemma, skötte huset och arbetade i deras lilla risfält. Mer än något annat i världen önskade de sig ett barn, men ett barn hade aldrig kommit. Varje kväll, när de satt vid den lilla elden, suckade de tyst tillsammans och hoppades på att himlen en dag skulle höra dem.

En tidig sommarmorgon gick mannen som vanligt upp i bergen för att slå gräs, och kvinnan tog en korg med smutsiga kläder och vandrade ner till floden för att tvätta. Vattnet var klart som kristall, och små fiskar simmade fram och tillbaka mellan stenarna. Pilarnas mjuka tofsar nickade i vinden, och gräset på flodbanken glittrade som grön sammet. Kvinnan satte sig vid kanten, doppade kläderna i vattnet och gnuggade dem mot en sten. Hon kände sig glad utan att riktigt veta varför, som om något fint var på väg att hända just denna dag.

Just då hörde hon ett mjukt plask, och något stort kom guppande nerför floden. Hon såg upp och kunde knappt tro sina ögon. En enorm persika, rosa och guldskimrande, drev mot henne med strömmen. I hela sitt långa liv hade hon aldrig sett en sådan persika. 'Den måste smaka underbart,' viskade hon. 'Jag måste ta hem den till min gamle man.' Hon sträckte ut armen, men persikan flöt för långt ut. Då kom hon att tänka på en gammal sång och började klappa händerna i takt: 'Vattnet långt borta är bittert, vattnet nära är sött. Gå förbi det bittra och kom hit till det söta!'

Och se! Persikan började genast röra sig närmare flodbanken, närmare och närmare, tills den stannade alldeles framför hennes händer. Den gamla kvinnan lyfte upp den och blev förvånad över hur tung den var. Hon stoppade tillbaka kläderna i bambukorgen, lade persikan över armen och skyndade hem så fort hennes ben kunde bära henne. Hela vägen tänkte hon på vad hennes man skulle säga. Tiden gick långsamt medan hon väntade, men till slut, när solen sjönk bakom kullarna, kom mannen tillbaka med en stor knippa gräs på ryggen, så stor att hon nästan inte såg honom alls.