Mor Holle och fjäderkuddarna i molnen

I en liten by vid skogsbrynet bodde en flicka som hette Elin. Hon var snäll och flitig, och varje morgon satte hon sig vid den gamla brunnen på gården för att spinna sitt lin. Solen vandrade över himlen, vinden gnolade i alarna, och spinnrocken surrade som en sömnig humla. Elin sjöng tyst för sig själv medan tråden växte mellan hennes fingrar.

En dag arbetade Elin så ivrigt att hon stack sig på sländan, och en liten röd droppe föll på tråden. Hon böjde sig fram över brunnskanten för att skölja sländan ren i det svala vattnet. Men sländan slank ur hennes hand, blänkte till en gång i solen och försvann ner i det djupa, mörka vattnet. Elin höll andan och stirrade ner i brunnen.

Hon visste att hon inte kunde komma hem utan sin slända. Elin tog ett djupt andetag, lutade sig framåt och hoppade rakt ner i brunnen. Vattnet slöt sig om henne, men det var inte kallt, det var mjukt som mossa och tyst som en dröm. Hon föll sakta, sakta, som om någon osynlig hand bar henne nedåt, och hennes ögonlock blev tunga.

När Elin öppnade ögonen igen låg hon i den vackraste äng hon någonsin sett. Gräset var grönt som en sommaräng, blommorna lyste i alla färger, och himlen var en mjuk, klar blå som sträckte sig så långt ögat nådde. Det doftade nybakat bröd och mogna äpplen. Elin reste sig långsamt och såg sig omkring, alldeles förundrad.

Hon vandrade över ängen och kom snart till en stenugn där bröd höll på att bakas. Bröden ropade med små, varma röster: 'Ta ut oss, ta ut oss, annars bränns vi vid!' Elin tvekade inte. Hon tog en lång brödspade och drog försiktigt ut det ena gyllene brödet efter det andra och ställde dem på en mossig sten att svalna.

Lite längre bort såg Elin ett äppelträd alldeles fullt av röda, glänsande äpplen. Trädet skakade lätt på sina grenar och sa: 'Skaka mig, skaka mig, mina äpplen är alldeles mogna!' Elin lade armarna runt den knotiga stammen och skakade så varsamt hon kunde. Äpplena föll som en mjuk regnskur, och hon samlade dem prydligt i en liten hög under grenarna.