Numa och den visa nymfen Egeria

För länge sedan, i de mjuka kullarna norr om Rom, bodde en man som hette Numa. Han kom från ett folk som kallades sabinerna, och redan som ung var han känd som den lugnaste mannen i hela bygden. Medan andra unga män tävlade om vem som kunde springa fortast eller kasta spjut längst, satte sig Numa hellre vid sin fars härd och läste, eller vandrade ut i olivlundarna när skymningen kom. Han talade lågt, och han lyssnade länge innan han svarade. Folk i byn sa att han hade en själ som var byggd för stillhet, som om kvällsljuset självt hade format honom.

Numa gifte sig med en mild kvinna som hette Tatia, och i tretton år levde de tillsammans i sin lilla gård bland fikonträden. Men när Tatia dog, blev Numa stilla på ett nytt sätt. Han lämnade byn och flyttade ut i lundarna och fälten som var helgade åt gudarna. Där byggde han sig ett enkelt skjul av flätade grenar, och där levde han med bina och getterna och de skygga rådjuren. Han steg upp före gryningen för att se solen färga kullarna rosa. Han satt vid källorna när vinden rörde sig genom asparna. Det var inte sorg som drog honom dit, viskade folk i byn. Det var något annat, något ingen hade ord för.

Bland alla lundarna fanns en som Numa höll kärast. Den låg djupt inne mellan kullarna, där en källa flödade ur sten och samlade sig i en mörk, klar damm. Cypresser stod runt vattnet som tysta väktare, och under dem växte mjuk grön mossa som tog emot fötterna utan ljud. På kvällarna, när månen steg upp, lade sig dess silver över vattenytan, och hela lunden andades långsamt, som ett sovande djur. Hit gick Numa när han ville tänka. Hit gick han också när han inte ville tänka alls, utan bara sitta och lyssna på hur källan viskade till stenarna. Och det var här, en kväll under stjärnorna, som något hände som skulle förändra hans liv.

Numa satt på sin vana plats på en sten vid källan. Månen var rund och blek, och vattnet var alldeles stilla. Plötsligt såg han hur månljuset i dammen samlade sig, som om någon vänligt drog ihop det med en osynlig hand. Och ur skenet steg en gestalt. Hon var ung och allvarlig, klädd i en mantel som skimrade som vatten över sten. Håret bar hon löst, och i det satt små lagerkransar. 'Var inte rädd, Numa,' sa hon med en röst som var lika tyst som vinden mellan cypresserna. 'Jag heter Egeria. Jag är nymf i den här lunden, och jag har sett dig komma hit många kvällar. Jag tror du har något att lyssna efter. Jag tror du har något att lära.'