Pinocchios första dag

För länge sedan, i en liten by i Italien, fanns det en bit ved. Det var ingen fin bit ved, bara en vanlig vedklabb av det slag som man lägger på elden om vintern. En morgon hamnade vedklabben i snickaren Mäster Antonios verkstad. Alla kallade honom Mäster Körsbär, för spetsen på hans näsa var rund och röd och blank som ett moget körsbär. ”Den här passar precis till ett bordsben”, sa han och lyfte yxan. Men just som han skulle hugga, hörde han en pytteliten röst som bad: ”Var snäll och slå inte så hårt!”

Mäster Körsbär tittade åt alla håll. Under bänken? Tomt. I skåpet? Tomt. Bland spånorna? Tomt. Han skakade på huvudet och började hyvla. Då skrattade samma röst: ”Sluta! Det kittlar i magen!” Mäster Körsbär satte sig pladask på golvet, fullkomligt skräckslagen. I samma stund knackade någon på dörren. Det var hans gamle vän Geppetto, som hade kommit för att be om en bit ved. Han ville göra en marionett som kunde dansa, fäkta och slå kullerbyttor och resa runt i världen med den. Mäster Körsbär gav honom genast den märkliga vedklabben, och var bara glad att bli av med den.

Geppetto bodde i ett litet rum i bottenvåningen, med en gammal stol, en rangglig säng och ett vingligt bord. På väggen mittemot dörren var en eldstad målad, med en gryta målad ovanför, så det nästan såg ut som om ångan steg på riktigt. Men någon riktig eld fanns inte, och inget riktigt att äta. Geppetto tog fram sina verktyg och började genast tälja. ”Vad ska jag kalla dig?” mumlade han. ”Jag tror jag kallar dig Pinocchio. Det namnet ska göra dig lycklig.” Och så täljde han hår, panna och ögon. När ögonen var färdiga rörde de sig och stirrade rakt på honom.

Sedan täljde Geppetto näsan. Knappt var den färdig förrän den började växa. Den växte och växte och växte tills den blev så lång att det nästan inte fanns någon ände på den. Geppetto skar och skar, men ju mer han skar, desto längre blev näsan. Till slut lät han den vara. Sen täljde han munnen, och munnen började genast skratta åt honom och räcka ut tungan. Geppetto suckade och fortsatte: hakan, halsen, axlarna, magen, armarna, händerna. Och just som han la sista handen vid fingertopparna kände han hur någon ryckte peruken av hans huvud. Pinocchio höll den i högsta hugg.