Prins Ahmed och fen Pari-Banou

För länge sedan, i ett rike i Indien, satt en gammal sultan på sin tron. Han hade tre söner som han älskade högt. Den äldste hette Houssain, den näst äldste Ali, och den yngste Ahmed. I palatset bodde också en ung prinsessa som hette Nouronnihar. Hon var sultanens brorsdotter, och hon var lika klok som hon var vacker. När bröderna blev stora upptäckte sultanen något bekymmersamt: alla tre prinsarna hade förälskat sig i samma flicka. Han kunde inte ge en prinsessa till tre prinsar, så han behövde en plan.

Sultanen samlade sina söner och sa: 'Mina barn, ni ska resa ut i världen, var och en åt sitt eget håll. Den av er som hittar den mest enastående sällsamheten ska få gifta sig med er kusin Nouronnihar. Ni har ett år på er. Sedan möts ni vid karavanseraiet där våra vägar delar sig.' Bröderna kysste sin fars hand och lovade att försöka. Vid gryningen red de ut genom samma stadsport. Vid den första vägkorsningen omfamnade de varandra, och var och en valde sin egen stig. Houssain red mot kungariket Bisnagar. Ali red mot Persien och staden Sheerauz. Ahmed, den yngste, red mot Samarkand.

I Bisnagar gick Houssain genom basaren och stannade häpet vid en utropare som höll fram en liten matta. 'Den som sätter sig på den här mattan,' sa utroparen, 'och önskar sig till en annan plats, hamnar där i samma ögonblick.' Houssain prövade, och fann sig genast i sitt eget rum. Han betalade fyrtio guldpungar och var nöjd. I Sheerauz såg Ali en utropare med ett elfenbensrör. 'Titta i röret,' sa mannen, 'och du ser vad du vill se.' Ali tittade och såg sin far på tronen. Han köpte röret. I Samarkand fann Ahmed något lika märkvärdigt: ett konstgjort äpple som botade alla sjukdomar bara genom att man andades in dess doft. Han betalade och red glatt mot mötesplatsen.

När året var slut samlades bröderna vid karavanseraiet och visade stolt upp sina fynd. De ville pröva alla tre. Ali tittade i röret för att se prinsessan Nouronnihar, och fick stelt ansikte. 'Hon är svårt sjuk,' viskade han. 'Hennes tärnor gråter vid sängen. Hon dör snart.' De såg alla tre på henne i röret, och Ahmed kände hur hjärtat sjönk. 'Sätt er på mattan!' ropade Houssain. 'Och jag har äpplet,' sa Ahmed. På ett ögonblick stod alla tre vid Nouronnihars säng. Ahmed höll fram äpplet, hon andades in dess doft, slog upp ögonen, och var frisk.