Stállu och den modiga samiske pojken

Långt uppe på den stilla fjällheden stod en lavvu av grova stänger och mjuka renskinn. Inne i lavvun sköttes elden av Áilus mormor. Hennes händer var fulla av lugn, och hennes röst lät som en låg joik. Áilu var åtta år. Han hade svart hår, varma ögon och en mössa av blå ull med fyra runda toppar. Utanför lavvun föll snön sakta, som om himlen andades. Renarna stod i en lös ring och tuggade lavar. Allt var stilla. Nästan.

Mormor tittade upp från elden. 'Áilu', sa hon vänligt, 'räkna renarna en gång till.' Áilu nickade och gick ut i den blåa skymningen. Han räknade dem på sitt sätt, sakta och utan att skynda. En, två, tre, fyra ... han kom till tjugo. Sedan saknades en. Den lilla renen Lásse, han med den vita fläcken i pannan, var inte med i flocken. Áilu gick tillbaka in i lavvun. 'Mormor', sa han stilla, 'Lásse är borta.'

Mormor lade en mjuk hand på Áilus axel. 'En liten ren går aldrig långt', sa hon. 'Han stannar där det luktar lav och där vinden inte sticker. Följ spåren och var tyst. Den som är tyst ser allt.' Hon gav honom en bit torkat renkött i fickan och knöt mössans band under hakan. Áilu tog sin lilla kniv i bältet och sin renhud-väska över axeln. Sedan steg han ut igen. Snön knastrade mjukt under hans stövlar.

Spåren från Lásse syntes tydligt i den nya snön. Två små klövavtryck bredvid varandra, sedan två till, ungefär en armslängd framåt. Áilu gick efter dem. Skymningen blev djupare och himlen fick en mörkblå färg som mormors bästa kjol. Stjärnorna började öppna ögonen, en efter en. Hans andedräkt blev till små vita moln framför hans mun. Spåren ledde i en lång, slingrande kurva mot björkskogen i öster. Áilu följde efter, lugn och stilla.

Vid kanten av björkskogen stannade Áilu helt stilla. Mellan stammarna, inte långt borta, stod en mycket stor varelse. Den var högre än det högsta trädet, men den lutade sig mot en gammal furu och nästan sov. På huvudet hade den en hatt av tjock mossa, och i skägget satt det löv och små renlavar. Det var Stállu, fjällets gamle jätte. Áilu visste vad mormor brukade säga. Stállu är inte ond. Han är bara stor, gammal och alltid lite trött.