De sju korparna

I ett litet hus vid skogsbrynet bodde en flicka som hette Liv. Hon var den yngsta i familjen, och hon hade aldrig träffat sina sju storebröder. Mor sa alltid att de hade försvunnit för länge sedan, redan innan Liv var född. 'Det var en gammal trolldom,' viskade mor, 'från en tid då skogen ännu var vild och stjärnorna gick närmare jorden.' Liv älskade att höra mor sjunga om bröderna när skymningen föll. Det var en mjuk vaggsång om sju fåglar som flög runt en glasbergstopp och väntade på att någon skulle komma och hämta hem dem. Liv kunde sången utantill, ord för ord, ton för ton.

En kväll, när Liv var sju år gammal, satt hon på sin lilla pall vid fönstret och såg ut mot skogen. Då såg hon dem för första gången. Sju korpar, svarta som natt, kom flygande över granarna. De cirklade tre varv över taket och försvann sedan mot bergen i norr. Liv höll andan. Hon vände sig om mot mor och far och frågade tyst: 'Var det de? Var det mina bröder?' Mor och far såg på varandra länge. Sedan nickade mor. 'Ja, lilla Liv. Och de väntar. De har väntat länge nu.' Då bestämde sig Liv. Inte med stora ord, utan i tysthet, så som modiga beslut brukar fattas. Hon skulle gå och hämta hem dem.

Nästa morgon packade Liv en liten ryggsäck. Hon stoppade ner ett knytt med bröd, en flaska med källvatten, en varm yllesjal och morfars gamla mässingskompass. Sist av allt tog hon den lilla blanka stenen som mor hade gett henne när hon föddes. Stenen var rund som en tärningssida och varm mot handflatan, som om den minns solskenet från en sommar för länge sedan. 'Bär den med dig,' hade mor alltid sagt, 'när du behöver minnas vem du är.' Liv pussade mor och far på kinden, lovade att komma tillbaka, och steg ut i den daggvåta morgonen. Skogen viskade henne mot norr.

Liv vandrade i många dagar. Skogen blev djupare och tystare. Hon sov under granar och drack ur klara bäckar. Hon delade brödet med en räv som följde henne en stund, och hon hjälpte en gammal igelkott över en stenig stig. Var kväll, innan hon somnade, sjöng hon mors vaggsång för sig själv. Det var som om sången värmde henne inifrån. När hon kände sig liten höll hon stenen hårt i handen tills den blev varm igen. En morgon såg hon att granarna hade tagit slut. Framför henne låg ett ändlöst vitt fält där himlen mötte jorden, och längst ute vid horisonten reste sig en hög, blank topp som glittrade i morgonsolen.