Soria Moria slott

I en liten stuga vid kanten av en mörk skog bodde ett fattigt par och deras son. Pojken hette Halvor. Han var snäll, men han ville aldrig ta i ett enda arbete. När mor bad honom hugga ved satt han och rotade i askan vid spisen. När far bad honom valla geten satt han också och rotade i askan vid spisen. Hans föräldrar skickade honom ut till smeden, till bonden, till skräddaren, men efter en eller två dagar kom han alltid hem igen och kröp tillbaka till härden. Där satt han i värmen och blåste på glöden tills hans kinder blev röda.

En morgon bankade en skeppare på dörren. Han hade ett brunbrändt ansikte och saltstänk i skägget. 'Vill du följa med till havs, pojke?' sa han. 'Vill du se främmande länder?' Halvor reste sig så fort att askan yrde kring fötterna. Det ville han. Det ville han mer än något annat. Han packade ned sin lilla bunt och följde skepparen till stranden. De seglade i många dagar över ett blått hav. Sedan kom en stor storm. Vågorna slog över däcket, vinden tjöt i seglen, och när stormen äntligen lade sig visste ingen längre var de var. De hade drivit till en främmande kust som ingen kände igen.

Vinden låg stilla, så fartyget gungade overksamt på vågorna. Halvor bad om lov att gå i land och titta sig omkring. Skepparen tittade på hans trasiga kläder och skakade på huvudet, men Halvor stod på sig och fick gå. Han vandrade över stora gröna ängar, förbi vetefält som lyste gyllene i solen, men han mötte inte en enda människa. Till slut kom han ut på en bred och slät landsväg. Halvor följde den hela dagen. När kvällen sänkte sig såg han långt borta ett stort slott, och solen glimmade i dess fönster som om de var av guld.

I slottets kök brann en stor eld, men ingen syntes till. Det fanns kärl av silver och fat av guld på borden, men inte en själ rörde sig. Halvor öppnade en dörr och bakom den satt en prinsessa vid en spinnrock. När hon såg honom blev hon alldeles vit i ansiktet. 'Vågar kristet folk komma hit?' viskade hon. 'Skynda dig härifrån. Här bor ett troll med tre huvuden, och det slukar dig levande.' Men Halvor var hungrig efter den långa dagen, och han var alldeles för trött för att vara rädd. 'Jag har inte gjort något illa,' sa han. 'Och jag är så hungrig att jag bara måste få mat.'