De tre kamelbröderna

Långt borta, där sanden böljar som ett gyllene hav, bodde tre unga kameler. De var bröder, och de hette Karim, Tarek och Hadi. Karim var äldst och hade lugna, kloka ögon. Tarek var mellersta brodern och bar alltid sin lilla bjällra om halsen, så att man kunde höra honom komma redan på långt håll. Hadi var yngst, med mjuk päls och en lite plufsig puckel som han var stolt över. Den här kvällen skulle de ge sig av på en resa, för det var deras farmor Sitti Laylas födelsedag, och hon bodde vid oasen bortom dynerna.

Var och en av bröderna bar med sig en gåva. Karim hade en korg full av honungsmjuka dadlar, som han plockat själv tidigt på morgonen, när dagghimlen ännu var ljusrosa. Tarek bar en bländblank mässingslykta som klingade svagt mot hans sida när han gick. Och Hadi, den yngste, bar en liten vävd filt i mjuka jordfärger. Han hade vävt den själv, sakta och tålmodigt, och kanterna var lite ojämna, men det gjorde honom inget. Filten var varm, och det var det som räknades.

Solen sjönk bakom dynerna och drog en lång, lugn skugga över sanden. Luften, som hade varit het som en bakugn hela dagen, började svalna nästan med en gång. Det är öknens trolldom: hettan håller sig kvar i sanden ännu en stund, så att tassarna får det varmt, samtidigt som vinden över ryggen redan börjar viska om natten. Karim drog ett djupt andetag och sa: 'Nu är det dags att gå. Innan stjärnorna blir många hinner vi fram.' Tarek fnös glatt, pfff, och hans bjällra klingade en kort, ljus ton. Hadi nickade tyst och kände filten mot ryggen, som ett mjukt hopp. Han tittade en sista gång på sin mamma, som stod vid bergskanten och blinkade lugnt åt honom. 'Var snäll mot dina bröder,' hade hon sagt på morgonen. Det skulle Hadi inte ha någon svårighet med. Och så började de tre kamelbröderna sin vandring.

Sanden var fortfarande mjuk och varm under deras breda kuddtassar. Bröderna gick tyst en stund, för det är så det är i öknen vid skymning: allt blir lugnare. Man hör sin egen andning, och man hör vinden som drar ett finger längs dynernas kammar. 'Lyssna,' viskade Hadi. 'Det låter som om sanden sjunger.' Karim log. 'Det gör den. Pappa brukade säga att öknen sjunger när den dricker svalkan om kvällen.' Tarek tog ett djupt andetag och kände hur den heta dagen vände till en mild, blå natt.