Tummelisa

Det var en gång en kvinna som så gärna ville ha ett litet barn, men hon visste inte var hon skulle få ett ifrån. Till sist gick hon till en gammal trollkvinna och sa: 'Jag önskar mig ett litet barn av hela mitt hjärta. Kan du säga mig var jag kan finna ett?' 'Det är lätt ordnat,' svarade trollkvinnan. 'Här har du ett kornkorn av ett särskilt slag, inte sådant där som hönsen plockar på åkern. Plantera det i en blomkruka, så får du se vad som händer.' Kvinnan tackade och gav henne tolv silvermynt. Sedan gick hon hem och planterade kornet.

Genast sköt en stor och vacker blomma upp ur krukan, och den liknade en tulpan, men dess kronblad var hårt slutna som om den fortfarande var en knopp. 'Vilken vacker blomma,' sa kvinnan och kysste de röda och guldfärgade bladen. I samma stund öppnade sig blomman med ett mjukt suck. Och inne i blomman, på de gröna sammetsstånden, satt en pytteliten flicka. Hon var inte ens hälften så lång som en tumme, så de kallade henne Tummelisa. Ett polerat valnötsskal fick bli hennes vagga. Hennes säng bäddades av blå violblad, med ett rosenblad till täcke. Tummelisa kunde sjunga så mjukt och vackert att ingen någonsin hade hört maken.

En natt, medan Tummelisa låg i sin söta lilla säng, kröp en stor, ful, våt padda in genom en sönderslagen ruta i fönstret. Hon hoppade rakt upp på bordet där Tummelisa sov under sitt rosenbladstäcke. 'Vilken söt liten hustru hon skulle bli åt min son,' sa paddan, lyfte upp valnötsskalet med Tummelisa i, och hoppade ut genom fönstret in i trädgården. I trädgårdens sumpiga kant vid en bred bäck bodde paddan med sin son. Han var ännu fulare än sin mor, och när han fick syn på den vackra lilla flickan i den fina sängen kunde han bara säga: 'Kvack, kvack, kvack.'

'Tala inte så högt, annars vaknar hon,' sa paddan. 'Hon är så lätt som svandun. Vi sätter henne på ett av näckrosbladen ute i bäcken. Det blir som en liten ö för henne, så liten och lätt som hon är, då kan hon inte fly. Och medan hon är där ute, gör vi i ordning brudkammaren under dyn.' Långt ute i bäcken växte näckrosor med breda gröna blad. Den allra största flöt en bra bit längre bort än de andra, och dit simmade den gamla paddan med valnötsskalet, där lilla Tummelisa fortfarande sov. Tidigt på morgonen vaknade hon och började gråta bittert, för hon såg bara vatten åt alla håll och kunde inte komma i land.