Den fula ankungen

Det var en sådan vacker sommar på landet. Säden stod gyllene på åkrarna, havren var grön, och höet låg i höga stackar i ängarna. Storken gick omkring på sina långa röda ben och pratade på egyptiska, för det språket hade han lärt sig av sin mamma. Runt åkrarna och ängarna växte stora skogar, och inne i skogarna fanns djupa sjöar. Det var verkligen härligt att gå omkring på landet. I en solig sluttning låg en gammal bondgård vid en djup flod, och från huset ner till vattnet växte stora kardborrebladen, så höga att ett litet barn kunde stå rakt under dem. Där, i den vildaste vrån, satt en ankmamma på sitt bo och väntade på att hennes ungar skulle kläckas.

Det tog lång tid. Det ena ägget efter det andra knäcktes till slut, och små gula huvuden tittade ut. 'Pip, pip,' sa de. 'Kvack, kvack,' svarade ankmamman, och så tittade de ut över världen, som var mycket större nu än det varit inne i skalet. Men ett stort ägg låg kvar. Det ville helt enkelt inte gå sönder. En gammal anka kom på besök och tittade på det. 'Det där är ett kalkonägg,' sa hon bestämt. 'Lämna det där och lär de andra att simma.' Men ankmamman skakade på huvudet. 'Jag har suttit så länge nu, så några dagar till spelar ingen roll,' sa hon, och hon satte sig tillrätta över det stora ägget igen.

Till slut sprack det stora ägget. En unge kröp ut. 'Pip, pip,' sa han. Han var stor och grå, alldeles olik de andra små gula. Ankmamman tittade länge på honom. 'Han ser inte ut som en kalkon,' tänkte hon. 'Vi får se vad han kan när vi går till vattnet.' Och nästa dag, när solen sken över de gröna kardborrebladen, ledde hon hela barnskaran ner till floden. Plums i vattnet hoppade ankmamman. 'Kvack, kvack,' ropade hon, och en efter en hoppade alla ungarna i. Vattnet slöt sig om deras huvuden, men de kom upp igen genast och simmade så fint, med små fötter som paddlade under vattnet. Och se! Den fula stora grå ungen simmade lika bra som de andra.