Urashima Taro, fiskarpojken

För länge, länge sedan, i en liten fiskeby som hette Mizu-no-ye vid Japans kust, levde en ung fiskare som hette Urashima Taro. Hans far hade varit fiskare före honom, och Urashima hade ärvt all sin fars skicklighet och nästan dubbelt till. Ingen i hela trakten kunde fånga så många bonito och tai på en enda dag som han fångade. Men det var inte för sin skicklighet han var mest känd. Det var för sitt vänliga hjärta. Aldrig i hela sitt liv hade han skadat något levande, varken stort eller smått, och när han var liten hade de andra barnen ofta skrattat åt honom för att han aldrig ville vara med och plåga djur.

En mjuk sommarkväll var Urashima på väg hem efter en lång dag på havet. Då fick han syn på en flock barn nere på stranden. De skrek och knuffades och såg mycket upprörda ut. När han kom närmare såg han varför: de plågade en sköldpadda. En pojke drog den hit, en annan drog den dit, en tredje slog dess skal med en käpp, och en fjärde hamrade på det med en sten. Urashima fick ont i hjärtat. 'Hör nu, pojkar,' sa han lugnt, 'ni behandlar den stackars sköldpaddan så illa att den snart kommer att dö.' Men barnen brydde sig inte. 'Den är vår,' sa den äldste. 'Vi fångade den själva.'

Urashima tänkte ett ögonblick. Sedan log han mot pojkarna och tog fram några kopparmynt ur sin gördel. 'Ni är säkert snälla pojkar,' sa han. 'Skulle ni inte vilja sälja sköldpaddan till mig? Med de här pengarna kan ni köpa er allt möjligt roligt, mycket roligare än en gammal sköldpadda.' Pojkarna såg på myntena, och deras ansikten blev mjukare. De var inte stygga, bara busiga, och Urashimas vänliga röst vann dem helt och hållet. 'Visst, Ojisan,' sa ledaren och räckte fram sköldpaddan. Urashima gav dem mynten och tog försiktigt djuret i sin famn. Pojkarna sprang iväg med ett glatt rop, och stranden blev tyst igen, så tyst att han kunde höra vågorna viska.

Sakta strök Urashima sköldpaddans skal och pratade lugnande till den. 'Stackars liten,' sa han. 'Det sägs att tranan lever i tusen år, men sköldpaddan i tio tusen. Du har det längsta livet av alla varelser, och pojkarna höll på att ta det ifrån dig. Nu ska jag sätta tillbaka dig där du hör hemma. Var rädd om dig, nästa gång kanske ingen kommer förbi.' Han bar sköldpaddan ut på de blanka stenarna i strandens kant och lät den glida ner i vattnet. Den vände sig en sista gång och tittade på honom med kloka, vänliga ögon. Sedan försvann den ljudlöst ner i det blå djupet. Urashima vände hem genom kvällen, trött och nöjd, utan att ana vad sköldpaddan skulle ge honom tillbaka.