Den vita ormen

För länge sedan levde en kung som var känd i hela landet för sin vishet. Ingenting var dolt för honom, och det var som om luften själv viskade hemligheter i hans öra. Men kungen hade en underlig vana. Varje kväll, när måltiden var slut och bordet avröjt, bar en betrodd tjänare in en sista, övertäckt skål. Ingen visste vad som låg under locket, för kungen åt aldrig av rätten förrän han var alldeles ensam i salen.

En kväll blev tjänaren så nyfiken att han inte längre kunde hålla sig. Han bar skålen till sitt eget rum, låste dörren noga och lyfte försiktigt på locket. Där låg en lång, vit orm, blank som månsken på vatten. Han kunde inte motstå frestelsen utan skar av en liten bit och stoppade den i munnen. I samma stund hörde han pip och kvitter utanför fönstret, och när han lyssnade förstod han allt. Det var sparvarna som berättade för varandra om allt de hade sett i skog och äng. Den vita ormens kött hade gett honom djurens språk.

Men just den dagen tappade drottningen sin vackraste ring, och misstanken föll på den unge tjänaren, som ju fick gå överallt i slottet. Kungen lät hämta honom med arga ögon. 'Om du inte före i morgon kan peka ut tjuven, skall du själv anses skyldig och avrättas.' Tjänaren bedyrade gång på gång att han var oskyldig, men kungen ville inte lyssna. Med tunga steg gick den unge mannen ut ur salen och visste inte vart han skulle ta vägen.

I sin oro gick han ut på borggården för att tänka. Vid en liten bäck satt några ankor och putsade sig stilla. De pratade med varandra med låga röster, och tjänaren stannade och lyssnade. De berättade om alla goda ställen där de hade letat efter mat den morgonen. Då suckade en av dem: 'Något ligger så tungt i min mage. Jag åt så fort i morse att jag svalde en ring som låg under drottningens fönster.' Tjänaren grep henne genast varsamt om halsen och bar henne till kocken. 'Här är en fin and. Slakta henne, är ni snäll.' Och när kocken skar henne upp, glittrade drottningens ring inuti.